Har ni någonsin kännt att de känns som allting ska förändras eller håller på o förändras? Så känner jag nu, känns som allt jag håller kärt (nästan) håller på o glider ifrån mig. Mina vänner ska flytta själva eller flytta sina hästar eller sluta rida, o jag fixar de inte. Jag gillar inte förändring, jag gillar saker som dom är nu, jag gillar vårt gäng o jag vill inte mista någon. Men jag kan inte styra eller stoppa de. Därför känner jag att om alla andra ska flytta vill jag inte vara kvar ensam. De är de inte värt, blir nog Holland eller Belgien eller något sånt efter sommaren, får en försäsong med hästen sen sticker jag..

Orkar inte stå här ensam o trampa, tror inte jag kommer vara fast de är inte de, jag tror saker kommer utvecklas o även jag själv, men de är inte roligt utan mina vänner. Då är de bättre o utforska, sig själv och världen. Jag passar inte in i Svensson livet. Flytta ihop med en kille när man blir 20 och sen skaffa barn o familj o bara leva så. Det är inte min grej och jag har mycket större ambitioner än så. Vill gärna följa de så mycket de går och inte bara ge upp. Varför känns de helt plötsligt som livet tar slut? De är ju nu de ska börja.
Jag antar att de är de det gör.

Where would I be in twenty years?
Jag antar att de är dags o släppa taget o börja känna sig fram i tunneln.

/ Caroline

Varför är de så svårt o släppa taget?