548 dagar.
Och roligt kan man väl iallafall säga att jag har med dig.
Adrenalinkicken som tänder till så fort det kommer fram ett hinder på banan, det där lilla gulliga fnisset som tar över mig varje gång jag sitter på dig och längtan efter nya utmaningar.
Saker som jag så länge saknat, du är lösningen.
Jag tror att det för många är svårt att förstå hur en häst kan betyda så mycket.
Hur en häst helt plötsligt kan ta över ens liv. Få en att börja störtlipa vid tanken på att de far illa, och fullkomligt bryta ihop vid tanken på att man en dag kommer gå skilda vägar.
Men det är det som är så fint. Det jag har med dig. Att ingen förstår.
Ingen förstår hur jag orkar med dig varenda dag,
hur jag orkar ramla av, slå mig illa emellanåt, men för att sedan försöka igen.
Och jag förstår egentligen inte själv hur jag orkar ibland. Men det är också en utav dom sakerna som är fina med dig. Du lär mig att aldrig ge upp.
Jag vill inte skryta med det här inlägget, det är verkligen inte min avsikt. Utan jag vill försöka dela med mig av det jag ser varje gång jag får se en skymt av denna vackra varelse. Hon utstrålar visdom, power och vilja. En kärlek till livet och allt nytt det har att bjuda på. En kämparglöd som inte går att släcka.
Med andra ord allt det som hoppas att jag kommer kunna utstråla en dag.
För visst ser jag mycket av mig själv när jag tittar på Misti. En individ som tillsynes är lugn och harmonisk, lätt att ha och göra med och övertalbar. Men vid en närmare titt ser man hur mycket som finns bakom fasaden, och hur mycket stöd hon egentligen behöver. Hon hoppar bra - det vet jag också. Jag är inte blind. Och när vi väl är på tävlingsbanan behöver jag ofta inte göra mycket mer än att se glad ut och hålla i mig för glatta livet. Men innan vi kommer in på tävlingsbanan är det många hinder som står ivägen. Jag menar, för hur många är det man oroar sig mest för på en tävlingsplats om man kommer upp på hästen eller inte?
Jag tror att det för många är svårt att förstå hur en häst kan betyda så mycket.
Hur en häst helt plötsligt kan ta över ens liv. Få en att börja störtlipa vid tanken på att de far illa, och fullkomligt bryta ihop vid tanken på att man en dag kommer gå skilda vägar.
Men det är det som är så fint. Det jag har med dig. Att ingen förstår.
Ingen förstår hur jag orkar med dig varenda dag,
hur jag orkar ramla av, slå mig illa emellanåt, men för att sedan försöka igen.
Och jag förstår egentligen inte själv hur jag orkar ibland. Men det är också en utav dom sakerna som är fina med dig. Du lär mig att aldrig ge upp.
Jag vill inte skryta med det här inlägget, det är verkligen inte min avsikt. Utan jag vill försöka dela med mig av det jag ser varje gång jag får se en skymt av denna vackra varelse. Hon utstrålar visdom, power och vilja. En kärlek till livet och allt nytt det har att bjuda på. En kämparglöd som inte går att släcka.
Med andra ord allt det som hoppas att jag kommer kunna utstråla en dag.
För visst ser jag mycket av mig själv när jag tittar på Misti. En individ som tillsynes är lugn och harmonisk, lätt att ha och göra med och övertalbar. Men vid en närmare titt ser man hur mycket som finns bakom fasaden, och hur mycket stöd hon egentligen behöver. Hon hoppar bra - det vet jag också. Jag är inte blind. Och när vi väl är på tävlingsbanan behöver jag ofta inte göra mycket mer än att se glad ut och hålla i mig för glatta livet. Men innan vi kommer in på tävlingsbanan är det många hinder som står ivägen. Jag menar, för hur många är det man oroar sig mest för på en tävlingsplats om man kommer upp på hästen eller inte?
Tack för tiden jag har fått ha med dig hittils. Och jag säger redan nu tack för alla de år som vi har framför oss.
Detta är en fantastisk häst, och jag hoppas att jag förvaltar det jag har fått chansen att arbeta med väl.
För jag vet att hon har det som krävs för att bli riktigt, riktigt bra.
För jag vet att hon har det som krävs för att bli riktigt, riktigt bra.
Bild från provridningen.
Från den första sommaren tillsammans
Vad som följde nu var en höst och vinter pyntad med skador både hos dig och sedan även hos mig. Därför saknar jag bilder från denna period. Nästa steg blev istället våren 2011, och nu var det all in som gällde.
Första turen efter ett uppehåll på ca. 3 månader.
Första "tävlingen" (pay and jump) på Stall Nolvik.
Sedan drog tävlingssäsongen igång.
Kongahälla RF, Första tävlingen för året. 2:a i 90 cm stilbedömning.
Stall Adams RF (Troya Horse Arena), 2:a 90 cm stilbedömning
Meeting på Alleby Ridklubb med fina resultat. Bland annat lyckades vi här få våran första placering tillsammans! 5a i 95 cm, 3a i 1,00 m, Vinst i 1,00 m samt debut 110 med 4 fel,
Efter detta åkte vi runt och tävlade lite mer med bra resultat. Bland annat på Essunga RF där vi lyckades vinna 1,00 m klassen samt komma 5:a i 1,10 m. Här har ni "vinnarritten".
Vi åkte även till Orust där vi lyckades sätta vår första 0:a 110! Vi kom 5 i den klassen och även 2:a i 1,00 m klassen.
Bulycke och tävlade och lyckades där få vår första inomhusplacering tillsammans, 5a i 1,00 m.
"I became somebody through loving you."
/ Therese
Kommentarer
Trackback
