Anonym, Carro varför ska du sluta med gymkhana? Är de bara för att du gillar hoppning mera?

Varför jag slutar? Haha hmm, nää de är långt ifrån bara för att jag gillar hoppning mera?
Ska jag vara helt ärlig så är jag lååångt ifrån redo att släppa taget om gymkhanan för att jag tycker egentligen fortfarande att de är sjuuukt roligt och har absolut ingen lust och sluta egentligen.. Jag har möjlighet till en skitgrymm ponny som heter Chack och de gångna året har vart helt enormt! Men iaf, till varför jag lägger ner!

Jag lägger ner gymkhanan för att de blivit förstört på många sätt, de roliga försvinner mer och mer! Och folk förstör de, först ska de in en massa folk som bestämmer som EGENTLIGEN inte än har med gymkhana och göra, människor som ser ett litet kikhål att få makt att bestämma och styra något bara för att deras barn eller barn på deras ridklubb rider där? Man kan absolut undra varför, och tror inte de finns något bättre svar på den fråggan än att folk har makt behov.. De är alldeles för mycket lekstuga och svartsjuka för att sporten överhuvudtaget ska kunna överleva! Vuxna som förstör en sport för ungdomar, vad är grejjen liksom?

En annan anledning till att jag lägger av är att jag inte känner mig glad o gå till träning längre, jag får typ en klump i magen och känner oro och nedstämdhet typ som ett utstött barn gör av o gå till skolan. Jag känner mig oönskad där liksom, skitsnack och blickar gör ont hur gammal du än är. Och av personliga skäl kan jag inte byta klubb. Jag är trött på o bli motarbetad och känner att de inte är värt de längre, jag orkar inte känna hånet av motgång och en oönskad framgång jag vill bara känna mig nöjd o glad.

Främsta anledning är dock att vuxna förstör en sport för ungdomar, vuxna som morarbetar andras framgång bara för att de vill att deras kid eller ungdom ska få rida. Folk som inte spelar efter spelets regler. Folk som spelar efter sin egen svartsjuka o önskan att vara bäst. Eller snarare i tron att dom är bäst.

Jag känner mig nöjd och hålla på med hoppningen nu, jag sökte mig till hoppningen genom gymkhanans motgångar, efterhand förstod jag att de var de jag ville göra, tävla med mina kompisar på min sida. Jag ville ha deras stöd genom både motgång o framgång. Se deras glada ansikten o skratt när jag fick en placering, ha deras stöd o hjälp när jag vägra ut mig. Och de fick jag, istället för o känna sig hatad när man vinner känner man sig nöjd och tillfredställd med o ha sådana underbara vänner och lagkompisar som stöttar dig genom allt. De är inte värt de annars, man behöver inte vara bästisar utanför stallet, men dina lagkompisar är dina lagkompisar, thats it! Därav kände jag att hoppningen tog all min uppmärksamhet och gymkhanan kändes efter de bara som något jobbigt och tungt.

Varje dag försöker jag bevisa att jag förtjänar min älskade hästar, de är inte störtkul o gå ut o mocka 2 boxar o rida 2 hästar när de är -15 grader, men jag gör de för att jag vill bevisa för min mamma att jag förtjänar de hon gör för mig, att jag förtjänar allt hon lägger ner på de här likaväl som jag. Jag älskar Patriks o Jag älskar Ninja, dom är mina allt! Jag brinner för dom och numera brinner jag för hoppningen, som jag än gång brunnit för gymkhanan. De är de jag vill göra nu, gymkhanan är numera historia.

"Jag vänder aldrig blicken bakom mig, så brinn historia brinn"

//Caroline