Funderade igår på varför vi är så negativa, varför är vi som människor så rädda? Vi är rädda för och följa vårt hjärta, vi är rädda för att följa våra mål och drömmar, rädda för o leva?

De är inte klokt, de känns så typiskt svenskt på något sätt att nöja sig med hur saker är men ändå gnälla över att vi inte har de bättre än vi har? Varje dag råkar människor och familjer ut för hemska saker som bryter ner dom, men varje dag kämpar dessa människor för att komma tillbaka till verkligheten, tillbaka till ett normalt liv, deras dröm är att få leva som vanligt..

Men vi, vi som lever vanligt vi är rädda för att följa våra drömmar? Vi är rädda för att följa våra drömmar bara för att vi är rädda för att misslyckas.. Vad spelar de för roll, är man inte en större förlorare om man inte änns försöker? Jag är trött på att människor slutar försöka, jag har själv inte världens bästa självförtroende direkt, men jag jobbar på de, alla borde jobba på de..

Något att tänka på! //Caroline