Jag vet att jag ligger lite efter på den här listan, men bättre sent än aldrig right?

Ni som känner mig och har varit med ett tag vet ju om att jag i februari månad i år fick en fraktur på en ryggkota och komprimerade i princip hela ländryggen efter ett olyckligt fall från hästryggen. Jag trodde helt ärligt att när jag kom tillbaka skulle min största rädsla vara att ramla av och slå mig igen, fast jag måste erkänna att det är näst intill tvärt om. Sedan jag ramlade av och slog mig så jäkla illa rent ut sagt förstår jag att jag överlever. Kroppen är byggd för att ta lite smällar - och man ramlar av ibland. Så är det bara.

Däremot är jag livrädd för att förlora det material jag har att arbeta med just nu, min Misti. Senast idag diskuterade jag med Caroline att det egentligen vore läge för mig att lägga av med hästarna en period nu, jag ska till våren söka universitetsstudier och ta studenten från gymnasiet. Och det finns så himla mycket jag vill göra av mitt liv. Men jag kan inte lägga av nu, och största skulden (eller äran) bär faktiskt Misti. Jag vet inte när, eller om jag överhuvudtaget, kommer få chansen att arbeta med en sånhär fantastisk häst igen. Med den kapaciteten hon bär på, och med vårat samspel vet jag att vi kan nå bra mycket längre än vad vi har gjort i dagsläget. Jag är helt enkelt inte redo att lägga ridningen på hyllan än. Så min största rädsla? Det är nog faktiskt att Misti ska skada sig så illa att vi inte kan arbeta tillsammans mer.

/ Therese