För 365 dagar sedan låg jag just nu på Östra Sjukhuset fullpumpad med morfin och fastspänd på ett spineboard, helt oviss om framtiden. Skulle jag kunna gå? Skulle jag kunna rida igen? Och framför allt: Skulle jag någonsin våga rida igen?

Idag var jag ute och galopperade på Misti i skogen, med smärtan fortfarande malande i bakhuvudet - minnena väcks upp igen och jag kände hur kroppen omedvetet klamrade sig fast lite extra på hästen. Och gissa vad? Det var lägesedan jag kände mig så levande. För trots att det ibland skrämmer mig, trots att Misti ibland skrämmer mig, vet jag att det är detta jag vill göra. Det är på hennes rygg jag vill vara.

Skadan var på många sätt det värsta jag har varit med om so far. Men när jag tittar tillbaka ser jag inte bara smärta, utan jag ser även ljuspunkter. Det har blivit en del av den jag är, och allt det tunga och jobbiga fick mig att inse hur mycket jag verkligen vill det här. Hur mycket jag älskar att rida, och framförallt hur mycket jag älskar min Misti.

You live - You learn.
Och ett år senare kan jag faktiskt erkänna att skadan kan vara något av det bästa (och värsta) som hänt mig.

/ Therese