Jag läste nyligen ett inlägg på Sofia Gennes blogg (gennes.se), där hon tog upp hur man ska bete sig när man börjar tröttna på ridningen, eller om man känner typ ångest av att åka till stallet. Efter att ha läst detta inlägg tog tankarna fart, och jag hittade inspiration till att skriva detta inlägg.

För jag vet själv hur mycket frustration som finns gömt mellan alla lyckliga stunder på tävlingsbanan och det dagliga harvandet på ridbanan. Allt är inte alltid guld och gröna skogar, utan snarare tvärt om. Hur ofta känner man inte prestationsångest - att det man gör inte räcker till, och visst flyger tanken på att din häst hade haft det bättre hos någon annan förbi?

Precis innan Mistis skada, alltså för ungefär en månad sedan, gick vi igenom en såkallad "förändringsfas". Jag har med hjälp av tränare påbörjat en ny ridstil som passar mig och henne bättre, men att hitta alla knappar direkt är inte bara svårt - det är omöjligt. Så jag började tyst för mig själv att skylla alla problem på mig. Och tankar så som "Du förstör den här fantastiska hästen" skreks ur min undermedvetna varje gång vi kom fel på ett hinder eller när skänkelvikningarna inte satt som det skulle. Och som på beställning kom den här skadan. Ett litet sår som inte var mycket för världen, men som iallafall pausade våran framfart för en kort stund. Och denna perioden fick mig att verkligen tänka efter. 

Vad är det egentligen jag tycker är jobbigt? Känslan av att inte räcka till toppade listan direkt. Kort där efter kommer känslan som allt för ofta kryper sig på - att jag har tagit mig vatten över huvudet. Att det står en häst i stallet med mitt namn som ägare - men som egentligen är på tok för bra för mig. Och sist med inte minst - rädslan för att göra fel. Rädslan för att förstöra. Och dessa känslor löser i sin tur ut en mängd andra problem. Frustration som allt för ofta går ut över hästen och rädsla för att ta sig an nya utmaningar.

Är det någonting som ni känner igen er i? Visst känner man ibland att man inte räcker till?

Häromdagen vaknade jag, tittade mig själv i spegeln och tänkte "Vet du vad Therese, det är dags att rycka upp sig". Jag är inte personen som är rädd för att möta nya utmaningar, jag älskar att tappa lite kontroll emellanåt och att känna adrenalinet pumpa ut i blodomloppet. Och att jag, mitt psyke, får för sig att jag inte är bra nog ska inte få sätta stopp för det här.

Jag har därför valt att sätta upp lite "regler" för mig själv, och efter mycket suddande blev det utav 5 ursprungliga bara två kvar, och detta är det jag anser som det viktigaste.

- Jag ska alltid vara stolt över det jag åstadkommit.

- Jag ska se det bästa i alla situationer.
- Jag ska inte känna prestationsångest.
- Allt jag gör ska ske med ett leende på läpparna.

Har du det själv jobbigt med hästarna ibland?
Ta då till dig det jag skrivit ovanför.
Även toppryttare har såväl med som motgångar, men man blir inte bättre av att tänka att man inte är bra nog, eller att avsluta ett pass fly förbannad på hästen och med uppskavda fingrar.

Mitt "nya liv" börjar här. Och steg ett är att skriva det bästa i min och Mistis  sammanhållning, för att jag alltid ska kunna gå tillbaka och läsa detta och finna inspiration när allt känns jobbigt. Slänger upp det senare ikväll.

Tills dess, ta till er mina tips. Jag lovar er att varenda en av er kommer att möta framgång om ni bara lägger ner eran själ i det.

/ Therese